Smärta. Ont. Skada. Förr eller senare kommer alla tränare att komma i kontakt med dessa begrepp.
Självklart i olika utsträckning och allvar, men ett liv med träning som yrke är helt enkelt omöjligt utan att en klient, bekant eller närstående vill berätta om var, hur, och ibland till och med varför de har ont. Det här är såklart känsliga saker. Mycket därför att människor tenderar att ta sin smärta såväl personligt som på största allvar. Hur ska då en tränare förhålla sig till klienters eventuella smärta? Så lite som möjligt är mitt enkla svar. Självklart bör man lyssna, respektera, och ta det onda på lika stort allvar som kunden, men i grova ordalag bör en PT inte göra så mycket åt det som upplevs som själva problemet. Detta av olika skäl. Först och främst därför att smärta i sig är ett betydligt mer komplext fenomen än de flesta tror och att vi, bortsett i uppenbara fall av trauma, skrämmande ofta har svårt att med säkerhet säga exakt varför någon har ont. Ibland kan en radiolog upptäcka en allvarlig skada på en magnetröntgen som en patient inte ens känt av och ibland sker motsatsen – någon har väldigt ont, men inget syns på magnetkameraundersökning.
Det tål att upprepas; smärta är inte så enkelt som många tror.
Ännu ett skäl till att jag anser att tränare ska vara ödmjuka när någon har ont är att vi helt enkelt kan för lite. Vi är utbildade att träna friska människor – vi är inte terapeuter. Än mindre legitimerade vårdgivare. Och hur mycket du än fått höra av kompisens kusin att smärta i höger vad beror på en oupptäckt obalans mellan skulderbladen så har du inte en aning om varför en människas vad värker. Det kan bero på cirka 600 faktorer så eventuella tvärsäkra utlåtanden ståendes bredvid latsdraget på gymmet är i själva verket gissningar. För att citera min vän och kollega på Human Performance, Erik Börjesson; ”Blir du påkörd av en bil, då vet du vad problemet är. Annars förmodligen inte”.
I mina ögon ska tränare alltså inte ägna sig åt att laga, manipulera, justera, eller behandla människor med smärta. Jag vet att ni är många som fått lära er att ni visst ska det, men jag står fast vid att det absolut bästa en tränare kan göra är att notera problemet och vid behov rekommendera en terapeut som är kvalificerad att behandla.
Så vad ska vi göra då? Enkelt. Jobba runt smärtan. Gör något ont? Avbryt och modifiera. Hitta ett sätt att träna utan att träningen gör ont. Uttryck som ”bit ihop”, ”smärta är vekhet som lämnar kroppen” och andra floskler är ofta inkompetens förklätt till machoattityd. En säker tränare andas pålitlighet när hen avbryter, sänker belastningen, eller kanske till och med skrotar planen och ersätter med något annat. För vet ni vad det fina med människokroppen är?
Den läker.
Det mesta utan att ens behöva behandling eller att en tränare är där och petar på det onda. Det som gör ont en dag gör förmodligen inte det några dagar eller veckor senare. Har du som tränare då varit den som faktiskt hjälpt människan att träna obehindrat, trots att en annan del av kroppen gjort ont, då är du dagens hjälte. För att citera den amerikanske tränaren Mike Boyle; ”I encourage them to focus on the healthy parts. If it´s an arm you still have another one and two legs. Training shouldn´t stop”.
Nyckelorden här är enligt mig ”focus on the healthy parts”. Våga vara ödmjuk inför allt vi inte kan förstå. Utge dig inte för att vara en healer. Träna människor starka samtidigt som kroppen tar hand om sina problem.
Bli en hjälte.
//Fredrik Devoto 
