Aldrig går tiden som fasansfullt snabbt som när man kör en Every Minute On the Minute slädpress (start en gång i minuten). Man stapplar sig över mållinjen med en puls man inte visste att man kunde komma upp i och mjölksyra som känns som den ska förinta kroppens samtliga muskler, man tittar på klockan och inser att om 31 sekunder är det dags att sätta fart igen. Som vi varit inne på tidigare, där och då är träning många saker, men ”kul” kanske inte är det första man kommer att tänka på.
I sommar har jag läst en biografi om kompositören Ludwig van Beethoven. Tvära kast mellan brutal träning med släde och en 1700-talskompositör? Det må så vara, men låt mig förklara på vilket sätt dessa saker trots allt hänger samman. I alla fall enligt mitt sätt att se på saken.
Beethoven hade det inte så lätt alla gånger. Uppvuxen med en alkoholiserad och våldsam far lyckades han, trots sina dysfunktionella hemförhållanden, bli en ung pianovirtuos som uppträdde för Wiens kulturelit med sina ofta banbrytande kompositioner och snabba fingrar. Det sägs att självaste Mozart hörde honom uppträda och utbrast; ”den där pojken kommer att förändra musiken för alltid”. Vi kan med andra ord konstatera att Beethoven hade talang, vilket vi som arbetar med träning och idrott definitivt kan relatera till.
Vägen för den unge kompositören tycktes utstakad. Europas stora scener, ära, framgång och pengar. Inte för inte har Beethoven kommit att refereras till som ”världens första rockstjärna”. Men så hände något. Han råkade ut för något som vi inom idrotten såväl metaforiskt som bokstavligt skulle kalla ”en skada”. Han började successivt förlora hörseln. Ordet ironi räcker inte riktigt till här. En gudabenådad skapare av musik som förlorar sitt kanske viktigaste sinne? I 35-årsåldern var han förmodligen mer eller mindre helt döv. Karriären över? Icke. Ni har hört talas om pannben, va?
För precis som så många fantastiska idrottare världen över bestämde sig Ludwig för att övervinna de usla oddsen. Att överbevisa alla som, kanske med all rätt, tvivlade på att han någonsin skulle kunna prestera igen. Så han utvecklade ett sätt att vila huvudet mot pianot och lärde sig på så sätt att tolka instrumentets vibrationer. Sedan tog han sitt yviga hår, sin rockstjärnepersona, sin monumentala talang till ett slutet rum och tränade som han aldrig tränat förr. Som Gunde Svan skulle sagt på bred dalmål; ”ingenting är omöjligt”. Två år senare hade han komponerat sin nionde och sista symfoni. Den tog världen med häpnad. Många som gått på premiären hade i smyg hoppats få se den tidigare supertalangen förnedras, men det som hände var det rakt motsatta. Han fick en sällan skådad stående ovation. Det sägs att den något snobbiga och vanligtvis sansade Wien-publiken kastade sina hattar i luften, stampade i golvet, och applåderade som vettvillingar. Den döve kompositören själv dirigerade och var vänd med ryggen mot åhörarna, så han fick vändas av en musiker för att kunna se publikens rörande hyllning. Precis som Mozart förutspått hade Beethoven för alltid förändrat musiken.
Pannben. Offermentalitet. Hängivenhet. ”Aldrig ge upp”, tänker jag för mig själv då klockan slår helminut och jag, trots att jag är hyfsat långt ifrån återhämtad, måste börja pressa den där förbannade släden framåt igen.
Någonting säger mig att Ludwig van Beethoven hade varit en jäkel på gymmet.
